Idag var det skönt väder och jag var ledig. Trots förkylningen tog jag med mig Freja ut på promenad i skogen. Hon fick vila ryggen idag, efter gårdagens för henne långa ridpass.
Freja var med på noterna och såg sig storögt omkring. Jag lät henne stanna och se sig om då och då.
Sen gick vi av vägen in i skogen, där jag vet att det finns ett bra litet vattenfyllt dike. Freja blir nervös när vi är ute i skogen där marken är ojämn och träden växer tätt. Inte blev det bättre av att hundar i närheten skällde och rörde på sig. Det finns en ledarhundsutbildning alldeles intill där vi befann oss. Jag hade en häst som sprang i cirklar omkring mig en stund, men vi redde ut det. Hon får ju aldrig tokpanik och sticker, den här hästen. Är trygg i sig själv och litar på mig.
Vi tog oss fram till diket, och jag hoppade över. Freja däremot tyckte inte att det verkade vara någon bra idé för hennes del, att hoppa över diket. Oj, vad hon frustade, nosade och trampade! Det tog säkert fem minuter, och jag fick kliva tillbaka till hennes sida och visa henne två gånger att det visst gick att komma över, jag klarade det ju.
Till slut bestämde sig hästen för att göra mig till viljes. Jag gav mig ju inte. Hon samlade allt mod, satsade allt och flög över diket i ett magnifikt språng! Massor av beröm.
Hon fick göra om bravaden med en gång, för vi skulle inte längre. Nu var det ingen tvekan alls, nu visste hon ju att hon kunde! Min duktiga flicka.
På vägen hem mötte vi en stor, lös hund som genast rusade fram och började nosa Freja i hasorna. Jag stod stilla med henne och tänkte att det här går som det går... Två hundägare kom framskyndande, högljutt ropande åt hunden som inte lyssnade ett dugg. När det var uppenbart att inget kul skulle hände (Freja stod alldeles stilla, Gud välsigne henne), skuttade han glatt iväg till sin matte igen.
' Puh!
Vi kom hem tryggt och säkert, med en Freja som fått en del att fundera över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar