Trav!

Idag tog vi en riktig långtur, för oss. Det var vår längsta tur hittills. Upp längs skogsvägen och in i skogen tillsammans med Sara och Rouke.
Idag travade jag och Freja för första gången när jag satt på henne. Det gick hur bra som helst. Jag stod upp i fältsits och försökte hjälpa henne med god balans och att inte störa henne. Hästen travade glatt längs skogsvägen som om hon aldrig gjort annat. Kanske hundra meter första gången, och sedan ett litet stycke till på vägen hem. Så duktig häst!
Men att gå mellan stammarna i skogen och gå på den sida av stammen jag bestämde, det tyckte hon bara var tråkigt och stressande. Hon slappnar av när hon får gå framåt längs vägen och vet vad som gäller. Skogen blev lite för mycket för henne, tror jag. Hon fattade inte vitsen.
Jag hoppade av och på henne en gång också medan vi var ute. Inga problem, det heller.
Det är som att hon aldrig gjort annat än varit ridhäst, Freja. Hon har det kanske i blodet? Hon gillar det, det märks. Sååå duktig häst!

uteritt i blåsten

Det har varit en rätt lugn vecka för Freja. Jag red i paddocken en kväll i början av veckan. För första gången red även Bibi henne den kvällen. Det var inga problem. Freja vet vad hon ska göra. Gå framåt när man skänklar, stanna när man drar i tyglarna och eventuellt svänga när balansen ändras av ryttaren och den ena tygeln drar. Hon var jätteduktig.
Sedan blev det inte något mer för Frejas del förrän på lördag. Det har ju hällregnat hela jäkla veckan.
På lördag kom iaf hovis och verkade. Louis, nya hovisen, sa att hon inte alls tyckte att Frejas ben och hovar var konstiga eller fel på. Lite inåttåad och lite snedbelastad, men inget som inte skulle kunna rättas till med regelbunden verkning. Puh!
Vi tog en promenad och lasttränade lite i regnet på lördagen efter hovis. Freja går rakt in i transporten nu, för hon vet att det finns en hink med gott där inne. Hon står kvar där inne tills jag ber henne backa ut också. vilka framsteg!
Söndag, slutligen, fick Freja följa med som handhäst medan jag red på frieservalacken i stallet, min galma Rouke. Det blåste och var lite otrevligt, men jag känner båda hästarna väl och bedömde att det skulle gå bra för oss. Vi kom iväg i god ordning, med Freja intill oss i det långa ledrepet. dock hade vi inte kommit längre än till skogskanten efter husen när två mopeder i en hisklig fart kommer emot oss. Vi befann oss redan på en liten sidoväg, men det räckte inte alls tyckte den helhispige Rouke, som satte iväg in i skogen och uppför den branta sluttningen längs traktorvägen. Freja var inte sen att rusa efter, hon med.
Innan jag fick stopp på dem var vi halvvägs upp på berget, och Freja hade fått ledrepet mellan frambenen. Det var bara att hoppa av och rätta till det innan hon fick panik. Båda hästarna var upphetsade och försökte springa iväg igen, trampade runt och fnös. Jag tog kommandot med all auktoritet jag ägde. Fick Rouke på min vänstra sida och Freja på den högra, varefter vi marscherade nerför sluttningen längs samma traktorväg vi kommit upp på. Hästarna var faktiskt duktiga och lyssnade på mig. Mopederna var borta sedan länge. Jag hoppade upp på Rouke igen nere på vägen, red en liten bit till och vände sedan hemåt med två ystra men ändå lydiga hästar som fick trava en bit på vägen hem.
Lite mera spännande än nödvändigt. Jäkla häst att vara rädd för mopeder! Bilar går ju bra.
Fast jag är ändå stolt över oss alla tre, som redde ut situationen och kom hem säkert och tryggt. Duktiga hästar!

Longeringen på G

Äntligen fick jag Freja att förstå och göra som jag ville i longerlinan! Idag var en stor dag.
Jag tog till mig tipset från kursledaren i unghästutbildningen jag går, om att vara mycket mera tydlig i mitt kroppsspråk. Jag har varit för "snäll" trodde hon. Och det stämde nog. När jag hoppade mot Freja med armar och ben viftande åt alla håll då hon kom emot mig vek hon undan och stannade ute på volten. Hon saktade av till skritt åt mig och började trava igen på mitt kommando och stannade ute på volten hela tiden. Hon t o m gjorde halt ute på volten! I båda varv. Massa beröm såklart, och bara några minuter i vart varv. Men nu vet jag hur jag ska bete mig.
Nu känns det som att det finns hopp igen. Vi kan greja detta, jag och Freja!

oktober - longeringsbekymmer och ridning själva

Nu är det höst! Regn, mörker och blåst, men även några fina dagar med gula löv och blå himmel.
  Freja har varit duktig senaste tiden. Hon har börjat gå på transporten utan problem igen. Det finns ju en hink med morötter och havre där inne... Hon står still och slappnar av där inne tills jag ber henne backa ut. Idag gjorde vi det tre gånger, och det gick bra varje gång. Seger! Men jag sätter inte på bommen bakom henne eller åker någonstans förrän hon varit trygg med detta lite längre.
  Sedan har jag börjat rida henne utan att någon håller i oss. Bara Freja och jag, med mig på hennes rygg. Bara i skritt än så länge. Hästen är hur cool som helst. Inga dumheter, inga avkastningsförsök. Vi har till och med följt med på et par uteritter med sällskap.
  Freja har börjat fatta att hon ska gå framåt för skänkeln och stanna när jag tar i tyglarna och gör en förhållning med sätet. Jag gör ju samma ljud som när vi varit ute på promenad och jag lett henne. Ptrro när vi ska stanna och smacka när vi ska gå. Hon lyssnar kanske mest på min röst, men det viktiga är ju att det funkar och att hon gör det jag ber henne om! Att styra är det lite värre med. Hon lyssnar inte riktigt på varken vikt, skänkel eller tygeltag, men till slut går hon åt det håll jag vill, och då ger jag genast belöningen att jag slutar inverka på henne. Det kommer nog så småningom.
  Longeringen är vårt sorgebarn, fortfarande. Jag hoppas få hjälp av unghästkursen jag deltar i nu. Freja har fattat att det gäller att trava runt mig i en stor cirkel. Det är det enda hon fattat. Så snart jag släpper ut henne på linan börjar hon trava, sen tycker hon att hon är jätteduktig när hon travat några varv. Då kommer hon fram till mig och stannar. Har jag gjort mitt nu? Är vi klara nu? Att få henne att sakta av till skritt och sedan sätta igång igen till trav finns inte. Hon lyssnar inte ett dugg på några sakta aaav, eller ptrro heller för den delen, fast jag gör samma ljud när jag leder henne och springer och saktar av. Om hon saktar av så kommer hon rakt emot mig och stannar. Sen blir hon grinig om jag får henne att gå ut på volten igen.
  Jag vet inte hur jag ska lära henne vad jag vill. Vi har haft medhjälpare som gått innanför på spåret och hållit henne från att gå in mot mig. Då har det gått bra. Men så snart medhjälparen är borta blir det samma sak igen. Mera medhjälpare?
  Åtminstone travar hon duktigt runt mig i båda varv nu. Det är bättre än i början.

Framsteg

I förrgår gjorde jag något jag drömt om länge, och jag får erkänna att jag kände mig modig när jag gjorde det. Jag red Freja helt själv i paddocken! Utan någon som ledde på något vis. Och det gick!

Vi skrittade, vi stannade och vi satte igång igen på mitt kommando. Vi kunde rent utav styra litegrann dit jag ville med vikthjälper och tydliga men varsamma tygeltag. WOW! Freja tar sitt uppdrag på stort allvar, som alltid. Hon gjorde sitt allra bästa för att förstå, koncentrerade sig och försökte vara duktig. Vilken underbar liten häst! Tanessa och Bibi var i paddocken också, och vi red intill dem förvisso. Men det var jag som bestämde när vi skulle stanna och sätta igång igen.

Nu är det bara att fortsätta. Så småningom får vi försöka oss på med att trava också :)

Och idag kom vi ett steg längre med både longeringen och lastträningen. Freja sprang rung mig i trav, saktade av till skritt och till halt utan att springa emot mig när jag longerade. Det är jobbigare i höger varv för henne, där vill hon dra iväg utåt, men hon börjar fatta nu. Dessutom longerade jag henne i tränset med nosgrimma och allt för första gången idag, och det var inga problem alls.
  Hon följde dessutom med mig in i transporten tre gånger, och stannade där en liten stund, tills jag bad henne backa ut.

Jag är helnöjd med hästen just nu =)