Det har varit en rätt lugn vecka för Freja. Jag red i paddocken en kväll i början av veckan. För första gången red även Bibi henne den kvällen. Det var inga problem. Freja vet vad hon ska göra. Gå framåt när man skänklar, stanna när man drar i tyglarna och eventuellt svänga när balansen ändras av ryttaren och den ena tygeln drar. Hon var jätteduktig.
Sedan blev det inte något mer för Frejas del förrän på lördag. Det har ju hällregnat hela jäkla veckan.
På lördag kom iaf hovis och verkade. Louis, nya hovisen, sa att hon inte alls tyckte att Frejas ben och hovar var konstiga eller fel på. Lite inåttåad och lite snedbelastad, men inget som inte skulle kunna rättas till med regelbunden verkning. Puh!
Vi tog en promenad och lasttränade lite i regnet på lördagen efter hovis. Freja går rakt in i transporten nu, för hon vet att det finns en hink med gott där inne. Hon står kvar där inne tills jag ber henne backa ut också. vilka framsteg!
Söndag, slutligen, fick Freja följa med som handhäst medan jag red på frieservalacken i stallet, min galma Rouke. Det blåste och var lite otrevligt, men jag känner båda hästarna väl och bedömde att det skulle gå bra för oss. Vi kom iväg i god ordning, med Freja intill oss i det långa ledrepet. dock hade vi inte kommit längre än till skogskanten efter husen när två mopeder i en hisklig fart kommer emot oss. Vi befann oss redan på en liten sidoväg, men det räckte inte alls tyckte den helhispige Rouke, som satte iväg in i skogen och uppför den branta sluttningen längs traktorvägen. Freja var inte sen att rusa efter, hon med.
Innan jag fick stopp på dem var vi halvvägs upp på berget, och Freja hade fått ledrepet mellan frambenen. Det var bara att hoppa av och rätta till det innan hon fick panik. Båda hästarna var upphetsade och försökte springa iväg igen, trampade runt och fnös. Jag tog kommandot med all auktoritet jag ägde. Fick Rouke på min vänstra sida och Freja på den högra, varefter vi marscherade nerför sluttningen längs samma traktorväg vi kommit upp på. Hästarna var faktiskt duktiga och lyssnade på mig. Mopederna var borta sedan länge. Jag hoppade upp på Rouke igen nere på vägen, red en liten bit till och vände sedan hemåt med två ystra men ändå lydiga hästar som fick trava en bit på vägen hem.
Lite mera spännande än nödvändigt. Jäkla häst att vara rädd för mopeder! Bilar går ju bra.
Fast jag är ändå stolt över oss alla tre, som redde ut situationen och kom hem säkert och tryggt. Duktiga hästar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar